trassel.
Att aldrig ha varit någons. Att ständigt vara rädd inför vad som kommer sen, nästa sms, nästa gång, nästa beröring. När gör jag sönder allt? När gör han sönder mig? Huvudet som snurrar, vem är jag och vem vill han att jag ska vara? Vill vara stark som den bästa kvinnan, samtidigt som jag önskar att det gick att vara ett barn igen. Att önska livet ur sig för att någon, någon gång ska bry sig om mig på ett helt extravagant sätt. Allt jag vill är att veta, hur ska allt sluta? måste jag oroa mig? vart ska jag börja att gräva? vad ska jag göra om? vad gör jag för fel? gör jag ens fel?
Jag vänder ständigt mig själv ut och in som en plastpåse, varför reagerar jag så då? varför gråter jag efter tre glas vin över något som kanske inte ens betyder något? varför är det så viktigt att bli avgudad och älskad av en man?
Helt ärligt spelar det nog ingen roll vem det är, bara en man bekräftar. Värsta tanken på jorden. Så uppfuckat. Alla ord jag skriver hatar jag. Vill vara allt annat än det här. Trasslar alltid in mig i detta och hittar inte ut.
Rädslans gnista.
Att vara rädd är att växa. Chansa kasta sig ut. Hoppa på det där tåget med bara sig själv och ett lexikon, lära sig om varför man är som man är och göra bättre sen. Om man aldrig är rädd misslyckas man inte. Man fuckar inte upp på spy bar och träffar helt rätt person efter ett hysteriskt gråt och ångest. Vill man inte göra fel kan man inte känna, veta vad man tycker eller tänker och hur det blir. Om man bara oroar sig för att misslyckas kan man aldrig känna känslan av att faktiskt inte bry sig sen, men vara så mäkta stolt att man vill kramas med sig själv och ge sig själv presenter. Precis som man vill med andra som man älskar. När man är livrädd är man något på spåren. Det där som blir röda prickar i kalendern. Det där som inte bara försvinner förbi som en vissling genom vinden.
Att lyckas göra det man räds, det stannar.
Modet finns där man inte letar. På de ställen man bär med sig varje dag. På en uteservering vårens första dag, i telefon med en klok barndomsvän, efter en tiotimmars nattsömn med vad man vill till frukost eller bara efter övning. Bränns man inte kan man inte brinna. Det är bara att svälja det så.
Se i spegeln och tänk efter vem du är. En liten veke, eller en gnista.
- Elsa Billgren.
